Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1851, sida 1

Der jag med min börda hamnar står Denise ju ån sig lik Som når jag för tio år sen henne såg på Place Concorde, Men blott skånare om möjligt, engeln lik i rosengård, Med ett utrop af förvåning hon mig redan kånt, hur skön Rodnande hon blicken sånkte, neka vill dock ej min bön Att den döende få lågga ner i hennes blombutik Och all hjelp åt honom skaffa förrn den tappre blef ett lik. Sjelf på knå Denise förbinder ömt hans sår, mång bön hon ber, uedan krigarns matta Öga mildt på barnslig omsorg ser Iills han plötsligt sina händer på oss lågger, mot sitt bröst Trycker ömt Denise och ropar med en graflik ståmmas röst: -Barn, jag er vålsignar båda; — min Denis, . . jag dör, .. sarvål! . Och mot stjernorna ur stoftet höjde sig den tappres själ. — Markisen fortfar att låsa: