Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1851, sida 1

i — —ä— —— bär svärdet vid sidan. Vi missakta ingalunda den sednare, men yxa, plog, hammare och hacka, värderas af oss långt högre, ån sablar och kanoner. Hos oss kan också aldrig armåen anvåndas emot folket och koster föga. Alt det icke fattas oss folk, om det kommer derpå an, alt försvara vår rått mot fråmmande angrep, halva vi bevisat, och om åfven våra frivilliga icke åro svarfvade efter curopeiskt mönster, så skulle jag dock vilja se en trupp i gamla verlden, som, i tilltagsenhet, kraft att med gladt mod uthärda sSrapaser af alla slag, säkerhet i skjutning och kallblogigt mod, kunde jemnföras med t. ex. våra skarp-skyttar från Kentucky eller Missouri. Mycket år, Gudi lof hos oss i nya verlden helt annorlunda, ån i det gamla Europa, och det mesta år hår vida båttre. Atminstone önskar ingen Amerikanare byta, och ingen Amerikanare utvandrar af sörkärlek för europeiska statsinrättningar, under det hos oss den årliga invandringen uppgår till nåra 300,000 själar. Agitationerna i afseende på slaffrågan halva småningom förlorat mycket af sin skårpa och bitterhet. Hvem vill väl neka, att negerslafveriet år ett stort ondt? Men England påtvingade, under förra seklet, sina kolonier småningom detsamma, ehuru dessa så ofta och förgåfves bådo om slafhandelns afskafsande: och i södern åro nu omkring 3000 mill. Dollars nedlagde endast i slafvar. Hos oss sinnes ingen som skulle vilja eller kunna bevilja denna summa till lösköpande af slafvarne. Vestindiens exempel år också alls icke lockande, ty Antillernas vålstånd år förbi genom emancipationen; frigilver södern sina negrer, så år vår union plötsligt tre millioner rikare på tuktlösa menniskor af underordnad ras, och en stor del af landet blir åter en öken, under det tillika millioner hvita medborgare hemfalla åt fattigdomen, och detta, utan att de befriade slafvarne på minsta vis erhålla ij 2 ? . ? så en båttre ställning. Man bör akta sig att obetingat tro på den vid sreds-kongresserna prunkande filantropien, den håller icke streck med verklighet och sakförhållanden. Åbolitionisterne beredde negrerne, hvilka de uppvigla och sörleda till flykt, endast nackdel, i det att de slafegande staterna, i sjelf bibehållelsens intresse, och till såkerhet för lif och egendom, ännu mera skårpte sina strafflagar. Det stora demokratiska partiet her derföre i massa förklarat, att unionens uppråtthållande af detsamma anses för ett moment af större vigt. ån ett tvunget afskaslande af slafverict, hvilket hvarken skulle lånda till negrernes eller de hvitas fromma. Från sistlidna årets villervalla kunde man ej komma på annan våäg, än den, som Clay betecknade. Passionen nedgjorde och sönderplockade i början shans berömda kompromissbill, men slutligen blefvo dock dess beståmmelser i det våsendtligaste antagna. Åbolitionisterne i norden begynte derpå sin agitation och gjorde min af att öppet håna förbundslagstiftningen. Men presidenten Fillmore, en Whig af detta partis nationella afdelning, har i sitt budskap så energiskt uttalat sig för kompromisslagarnes I genomförande, att Abolitionisterne gåfvo något med sig, ehuru de icke det minsta dölja sitt groll derösver. I följe af stridigheterna