Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1851, sida 2

ifrån utan att hviska ett farvål ät alla dem, som åro mig kära. Tro ej att jag hatar, att jag vill sörebrå dig .... nej, o nej, jag vill tala till dig tröstens ord, jag vill låka ditt hjertas sår ... ty jag vet att du lider, att du ångrar dig, gör dig sjelfförebråelser . . . men sörj ej mer, ty jag förlåter, jag vålsignar dig! Begråt mig ej, tillråkna dig icke min dåd... jag dör ju så lugn, så outsågligt lycklig, omgifven af allt hvad jorden eger kårt för mig! Hvarför då frukta dåden? För mig år han en mild, ljuf genius med vingar och med palmer i händerna, som kommer att föra den på jorden så ofta fråmmande anden till sitt hemland. Är det vål något förskräckligt? Är det ett öde, som man häfvande skall söka undandraga sig? O, nej, det år lifvets saligaste stund, då den fallna menniskan återförenas med sin skapare, sedan hon genomgått de pröfningar, hans allvishet pålagt henne. Emil, dig har Gud beskärt en öm, ovårderlig maka, var henne trogen, ålska henne, öfvergif henne aldrig, den döende Bertha ber dig derom! Du kan ej ana hvilken skatt du i henne eger, du knnde aldrig skånka din kårlek åt någon vårdigare! Berthas sista bön år får sin faders för er lycka. Utmattad tystnade hon. Emil höjde mot henne sitt tärdränkta öga; bitter, outsåglig