att bereda Bertha på hans ankomst. Hon fann den sjuka nyss uppvaknad ur en vågörande slummer: tacksamt tryckte hon vännens hand, sågande: -tack, min Agnes för alla de uppoffringar, alla de försakelser du gör för min skull! Mätte Gud derföre belåna dig! Jag år fårdig att emottaga honom.Agnes gick åter ut, hon fann Emil knäböjande. -Bertha våntar, sade hon. Nej, nej, jag kan ej se henne, sade Emil, i det han steg upp. Jo, gode Emil, du kan, du måste! Fruk ta intet . . . hon år så mild, så öfverseendel Betånk det år en döendes önskan!Utan motstånd följde han henne nu i Berthas rum, men utan att våga upplyfta blicken mot den ålskade, nedsjönk han på knå vid hennes sång, döljande ansigtet. Bertha darrade, hjertat slog håftigare, en rodnad, lik rosens ljufvaste skiftning, tycktes skimra på den bleka kinden, men snart dåmpade hon sin rörelse och sade med en råst, svag, men ljuf och dallrande, som vindens sus i eolsh arpans strängar: Emil, förlåt min enträgenhet! Men ser du, jag känner att dödsengeln snart skall föra mig till min himmelska faders boningar, i min modersfamn, och jag ville ej skiljas hår