Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1851, sida 1

En håstig strid rasade i majorens själ, han teg. Bertha hopknåppte hånderna och utropade, liksom inspirerad: o nej, fader, du kan ej afslå min bön! Ser du, åfven min mor ber för honom, der hon sitter i den strålande skyn! Hör du, åfven hon hviskar förlåt, så varder eder förlåtet ! Du kan ej neka ... Och han kunde det ej; han lofvade aft förlåta den trolöse, att npptaga honom som sin son, ty hon, den bortflyende engelen, ånskade det ju ... kunde han hafva hjerta att afslå hennes sista bön? På eftermiddagen satt Agnes på den grånmålade bänken vid förstugudörren: redan hade hon tillbragt en stund under fruktlås väntan, då hon hårde steg, blickade upp och såg .. Emil — nej, hans vålnad var det! Huru söråndrad hade han ej blifvit på dessa dagar! Det var som om erafven ätersett ett af sina offer — endast ågonen brunno med hemsk eld! Agnes behåfdle nu all den sinnesstyrka, som hon intalat sig. för att uthårda denna syn; men modigt bekår: pan se sitt oroliga hjerta, fattade hon hans hand och fårde honom in i salen, utan att kunna yttra ett ord; der tecknade hon åt honom att vånta och gick