Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1851, sida 1

——äq—ä—— gyllde horizonten, smög han sig, lik ett spöke, från sin nattliga vakt? Budet lemnade honom Agnes bref; han fattade en blyertspenna och tecknade derpå: enej, nej, tusen gånger nej! samt återlemnade det. Agnes visade sin vån detta bref, men denna sade: eskrif ånnu en gång! Bed honom ej afslå Berthas sista bön, besvår honom vid allt hvad heligt år att komma! Såg att jag ej kan då lugn, om jag ej förut får se honom! O bed, bönfall . . . Agnes skref åter; hon skildrade Berthas tillstånd, hon bad honom så bevekande, försäkrade att han ej behösde frukta några förebråelser, och fick detta svar: si eftermiddag kl. 6.Ett himmelskt leende slåg öfver den sjukas fina anlete; hon bad sin far om en stunds samtal. Gode, ålskade fader, sade hon, -jag kånner att mina äterstående stunder åro räknade, att min ande, låst ur stoftets band, snar! skall flykta till en skönare, herrligare verld. Dock kan jag ej med lugn skijjis hårifrån, såvida du ej heviljar den bön jag nu yill framstålla. Förlät Emil, såsom jag förlåter honom, och som Gud skall förlåta honom!