Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1851, sida 1

mörka moln, som nu bortskymde solens strålande skifva . . . så hade äfven hennes lefnads sol blifvit förmörkad af ett tungt hotande, oförutsedt moln och aldrig, aldrig kunde strålarne genombryta dess mörker. Men medvetandet af uppfyllda pligter hvilade som en ljus sky öfver de dunkla bilder, hvilka uppgteso i den unga fruns sjål, och med täradt öga, men leende mun, med hopknåppta hånder blickade hon upp mot himlen, under det en bönesuck, ljus och ren som den, hvilken uppsånde den, höjde sig dit upp. Då intrådde majoren. Han hade på dessa få dagar föråndrats, åldrats mycket: hufvudet var lutadt, blicken sånkt mot jorden — han led synbart. Med deltagande betraktade honom Agnes och då han nu bedjande satte sig midt emot henne, fattade hon hans hand och bad vånligt: Sörj icke så! Bertha blir nog frisk, åfven jag stannar hos er, om ni tillåter, och ni får då tvenne döttrar, som vårda och ålska er l Jag sörjer ej öfver Bertha, svarade majoren dystert. Måtte snart hennes lidande slutas, jag skall ej knota, utan undergisvet tacka Gud dersöre, ty för den arma vexa inga rosor mer. Nej, jag sörjer öfver min egen förlorade samvetsfrid. Jag kan ej långre tiga . . jag vill yppa allt, allt för dig, Agne:;