niskohjertan. Måtte hatets gift ullintetgöras i de efterlefvandes gemensamma tåreström — slåägtingarnas till dem, som sjönko i stoftet under några spekulerande advokaters och saksörares fullmåktieskap, hvilka icke funnit opp I krutet, som de läto smålla på deras s. k. -rättsgrund-(Rechtsboden-i. Måtte namnet Slesvig-holsteinare-, såsom titel på ett hertigligt slafveri, för alltid förSvinna. Må det framdeles blifva ansedt för ett smådenamn, såsom jag alltid ansett det, enligt offentlig förklaring år 1848; må det då ut med det hat, hvaraf det skapades, må det begrafvas med de fallnes lik. Må den frie mannen, i medvetandet af högre menskovårde, blygas för detta namn, hvilket nedsåtter honom till en årftlig lifegen under en dynasti, som tiggde sin framtid, krypande, af fråmmande throner! Må Tysken trycka Skandinavens vid Eidern hand såsom menniska, i ren broderkårlek. Må Tysken å sin sida förstå betydelsen af de ord, hvilka man, under kampens senaste veckor, funnit der ritade i snån och skrifna på våggarna: Frid med ederlDet var en broderhelsning af skandinaviska republikaner! Om också snön smälter bort, i hvilken denna helsning stod ritad, om också våggarna falla ner, på hvilka dessa ord skrefvos: orden stå likvål förevigade i vår halfös historia — förevigade såsom ett högsinnadt vittnesbörd af Folkförbrödringens ande, hvilken vaknade i Mars 1848 samt förråddes och såldes af -Meerumschlungenhetensfala fiender. Jag har, i mitt -Såndebref till Slesvigholsteinarna den 29 November 1850, i största korthet sammanfattat, hvad jag sedan Juli 1848 vid flera tillfållen offentligen yttrat angående arssöljdskriget pour le roi de Prusse. Jag beropar mig på detta -Sändebref och förklarar ånyo Ingen advokat, intet parti eger råttighet att till någon dynasti försålja våra fåders aska eller derasgrafvar. Begrafningsplatsen, detåfverplåjda slagfåltet eller ättehögen, under hvilken våra fåder hvila, år icke priviligierade familjers feodalegendom! — Våra fåders aska år en del af vårt fådernesland ; icke ett föremål för diplomatiska köpeller arfskontrakter. Våra fåders aska, bevakad af folklighetens ande, år vår sosterlandskärlehs palladium den år den vigda mark, i hvilken våra ådlaste och heligaste känslor gro, rota sig och skjuta brodd. Fosterlandskårlekens band år vår folklighets innersta våsenhet, vår nationalitet. Men nationaliteten år icke betingad genom språk eller dialekt, ånnu mindre genom arfskontrakter med feodalsigill; — den hvilar djupt i vårt bröst, i vårt råsen. Den år det band, som anknyter oss till menskligheten. Slit sönder nationalitetens band, och menskligheten blir ett formlöst och andetomt kaos — menniskan blir en vanbörding (eine Spoltgeburi), aslad af Sjelfviskheten och Likgiltigheten och farlig menskliga samhållet. I hatet sammanskrymper menskohjertat och tillsluter sig för hvarje ådlare känsla, hvarje upphöjd id; — i sosterlandskärleken iräder menniskan fram i sin gudomlighet; hon älskar i sitt solk menskligheten, hvilken består af folken. cdgkusnnnl......