med fördubblad ifver. Snart såstades allas blickar med afund på honom, ty gudinnan tycktes för astonen hafva utsett honom till sin guldgosse; ännu några lyckliga drag och den behösliga summan hade varit i hans hånder. Han höll en betydlig del af sin vinst — men, nej, hans motspelare strök dem till sig; utan att förlora modet, vågade han åter lika mycket, men tappade ånyo. Hans vån nårmade sig nu och bad honom upphöra med spelet — men Emil hvarken hörde eller såg; utom sig i spelyrans raseri, och i förhoppning att hans tur snart skulle återkomma, utsatte han den ena summan efter den andra, tills slutligen allt var förbi, hans vinst, köpesumman för taflorna, allt var försvunnit i en lång, mager herres fickor och Emil egde således intet qvar. Blek, förstörd, men återkommen till sansning rusade han upp från bordet och ut, utan att yttra ett ord. Hans vån följde honom, men Emil påskyndade sina steg, flöz upp för trapporna och in i sitt rum, hvars dörr han tillreglade. Hvilken framtid målade sig nu för hans blickar! Låttsinnigt och obetånksamt hade han förstört den enda tillgång, som var honom öfrig! Huru nu betala sina skulder? Huru finna medel att återvånda till Bertha, som med kårleksfull otålighet våntade honom,