Nej, tack, jag spelar aldrig, blef svaret. Ah, hyad år det för skrupler? Kom du; Fortuna år sårdeles nådig emot nybörjare, ty hon år ej så blind som man tror.En nekande åtbörd visade honom sruktlösheten af hans inbjudningar; Emil föredrog att vara åskådare och betraktade uppmårksamt det olika uttrycket hos alla dessa menniskor, som dock alla beherrskades af samma passion. Somliga, med omisskånlig förtvislan tecknad i det bleka anletet, utsatte sin sista fyrk på ett kort, andra åter skrapade med fö ga dold glådje det vunna guldet i sina fickor, då deremot några med orörliga drag tycktes kånslolösa för både vinst och förlust: men hvar och en sysselsatte sig blott med det egna jaget, ingen intresserade sig för sina medspelare. Nu vånde sig Emil åter till sin vån — och se, framför honom låg en stor hög guld. Nå, Lichtenberg. frå gade han, har du ånnu ej lust att försöka din lycka.Emil tvekade. Möjligen kunde lyckan vara honom bevägen och han på detta sått erhålla medel att tillfredsstålla sina kreditorer, samt således helt lått komma ur sin brydsamma belågenhet. Han satte således ut ett guldstycke, vann ånnu ett, han fördubblade insatsen och vann åter, samt fortsatte nu spelet