Korset i Ålpdalen. Berättelse af La Straniera. (Forts. fr. N:o 53.) Ah se löjtnanten! Nå mycket vålkommen! Jag började frukta att löjtnanten alldeles hade dfvergifvit oss! Och en annan ung och vacker herre har han med sig! Vålkomna, vålkomna, jag önskar herrarne mycken lycka i qvålllMed dessa ord drog han dem in i rummet och tillslöt dörren. Efter att hafva passerat en liten, mårk, så kallad tambur, såg Emil sig i ett stort, men lågt rum, utan fönster och våggarne helt och hållet gråmålade: det var svagt upplyst och upptaget af flera bord, alla betåckta med råda dukar och deromkring suto personer af olika åldrar, olika stånd, somliga vålklådda, andra torftiga, några bleka som vålnader, andra med kinden blossande af passionens glöd, men alla under djup tystnad med ögonen oaflåtligt fåstade på korten eller guldet, som låg framför dem. Ingen gaf akt på de inkommande och Emils ledsagare tog genast plats vid ett af borden, samt inbjöd sin vån att följa sitt exempel.