penningarne men, ack, denna summa syrdubblad hade ånda ej varit tillråcklig! Då inträdde en af hans vänner. Hvad f-—n går åt dig, Lichtenberg? srågade han. Der du nu sitter och hånger låpp med pengarne framsör dig, ser du ut som en girigbuk, hvilken år nåra att hånga sig af förtviflan, emedan en half styfver på ett obegripligt sått förkommit.Emil förtrodde honom sina bekymmer. -Åh prat, aldrig grubbla ösver sådana smäsaker, blef svaret. Skall man förnöta sin korta, glada ungdomstid med att oroa sig öfver sådana bagateller? Nej, leben und leben lassen det år mitt valspråk! Sitt nu ej der och hång hufvudet som en botgörare, utan kom med mig så skola vi söka att muntra oss litet. Och de gingo till ett litet oansenligt hus i en af förståderna; inkomna i en låg, smutsig förstuga, klappade den unge officern på ,en dörr, som genast öppnades och de båda vånnerna befunno sig i ett litet rum, mörkt, ,0trefligt, med flaskor på hyllorna kring väggarne, och flere tillbehår, utvisande ett kaffehus af såmsta sorten. Den gamla gumman, som slåppt dem in, helsade bekant på Emils följeslagare och sade med ett hest skratt: -jag