omkring dem och öfverbjuda hvarann. Men dessa ljusa förhoppningar uppgingo snart i rök. Man fann hans taflor otvifvelaktigt ganska vackra, rått bra; men alltför dyra, ty han hade ju ej något namn, någon ryktbarhet; nog går det ann att betala några tusen thaler för ett stycke, som bår en berömd måstares namn, om det också skulle ega sina brister, men gubevars, hur toge det sig ut i ett målningsgalleri, om någon stannade vid en tafla, blefve frapperad af dess skönheter och frågade efter konstnårens namn, och man svarade Lichtenberg? Hvem kånner vål honom, hvad år det för en artist, Som ingen menniska hörv talas om? Slutligen, nåra förtviflan, sålde Emil dessa målningar, som kostat honom så mycket arbete, på hvilka han grundat alla sina förhoppningar till sjettedelen af deras vårde — men huru långt råckte detta? Allt mer och mer efterhångsna blefvo hans fordringsegare och mumlade hotelser om bysåttning, såvida ej snar betalning följde. Grubblande öfver sitt ådes hårdhet, som just nu, då lifvet log mot honom i sin högsta glans, med obarmhertig hand ryckte honom från illusionernas rosenprydda höjd ned i verklighetens tistelbeströdda afgrund, satt han på sitt rum och räknade de nyss erhällna