kan vål förstå att löjtnanten ej har lust att stanna hos mig och taga sig en likör, utan med sin vån önskar gå in i de andra rummen och försöka sin lycka.Ej så orått gissadt, gamla Elsa. Har ni mycket folk hos er i dag? Ah nej, det år smått med det, gnållde den gamla. Tiderna blifva allt sämre och sämre och snart kan en stackare ej berga sig på hederligt sätt. Officern skrattade och befallte henne föra dem in i råda rummet, hon tånde på en lampa, upptog en nyckel ur sin kjortelsäck, sköt undan några hyllor, Öppnade en tapetdörr i hörnet af rummet och bad dem vara goda och stiga på. De gjorde så och inkommo i en smal, mörk gång; sedan deras ledsagerska tillstångt dörren tog hon lampan och gick förut, lysande dem oeh vid slutet af korridoren, klappade hon på en annan dörr, hvilken öppnades af en undersåtsig karl med rödbrun peruk och små grå, plirande dgon. Vid åsynen af de båda vånnerna ropade han: (Forts.)