Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1851, sida 1

att det år samma menniska och majoren han sörjer så grufligt! och det kan ingen undra på. Ja, fast jag bara år en simpel herde, så såger jag, att om jag nånsin råkade den der uslingen, den kanaljen, den spitsbofven, som gjort henne olycklig — förlåt mig nådi fru, men jag blir rasande bara jag tånker på honom — så skulle jag såga honom midti ansigtet: herre, ni har handlat som en nedrig skurk, och det kan ej slå felt att icke Guds straff skall drabba er, ty ni har bedragit den älskligaste varelse, som vandrat på Guds gröna jord!Holande håjde han rösten vid dessa ord, i det han med deltagande blickade på Bertha, som ånnu låg lutad mot den, öfver hvars trolöshet han så mycket vredgades. Agnes var djupt rörd och torkade tärarne från de milda, vånliga Ögonen, vånde hon sig till sin man för att se hvad intryck beråttelsen gjort på honom, men i detsamma utropade hon med förskråckelse: Emil, för Guds skull, hvad fattas dig? Gripen af en outsåglig ångest hade den låttsinnige mannen lyssnat till den unge herdens ord, hvilka intrångde djupt i hans hjerta och gåfvo det blödande, oläkliga sår. Ömsom flöt blodet lik en sjudande lavaström genom hans ådror, pulsarne bultade häfstigt, men