Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1851, sida 1

— och då var det förbi med all glädje för det stackars barnet. Hon låg långe illa sjuk och alla trodde att hon skulle dö — hvilket kanske varit båst för henne, stackars liten — men hon kom sig åter, ehuru ej riktigt, ty förståndet var borta.Han torkade bort en tår, som smög sig från Ögat. Nå, så trodde majoren, att hon skulle bli båttre om hon flytta ifrån det stålle, som hon varit så lycklig, och hyrde får den skull ett hus hår i trakten — ja, kanske herrskapet kan nu se det, det ligger dernere — och der ha de bott sen i våras. Men fråken har gunåes ej blifvit båttre, utan hvarje dag går hon ut för att möta den uslingen, som bedragit henne på all lifvets glådje. Hvar gång jag ser henne, skår det mig djupt in i hjertat, ty jag mins henne så grannt hurdan hon var förut: glad och vånlig mo alla och god mot hvar och en som behåfde hjelp, och vacker som en dag sedan . . . . ja, hon var riktigt ansedd som en liten engel och det var hon också. De afgudade henne alla der i trakten, och når jag ibland var och helsa på Suzette — ty jag var ej gilt då — så blef jag helt varm om hjertat, når fröken Bertha någon gång sade några ord till mig med sin milda, vånliga röst. Ack nej, ingen kan tro