Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1851, sida 1

vägen, bindande sina kransar och uppmärksamt lyssnande på hvarje ljud, ånda till sent på qvällen, och då hon slutligen återvånde till sitt hem, tråstade hon sig med hoppet, att morgondagen båttre skulle belåna hennes trogna våntan. Det var en utomordentlig skön dag i början af Augusti månad. Solen glånste så herrligt på den renaste, klaraste azur och belyste snön, som hon ånnu ej förmått smålta bort från de högsta bergstopparna, låt sina strålar spela emellan trådens lummiga löfverk, hvilket sesirerna i yr lek roade sig att ömsom höja, ömsom sånka, under det de vingade sångarne med de klaraste toner, de ledigaste drillar tillkännagatvo sin sröjd och sin belätenhet; en liten båck, som sorlande hoppade dfver stenarne, fick åfven sin del af dessa strålar, ty de-s klara båljor glittrade silfverbestånkta i solljuset; men den upplifvande, fröjdesulla glans, dagens konung kastade öfver alla dessa föremål, försmålte i vemod, då han blickade på den unga hvitklådda flickan, som halflåg på gråsmattan. En lått halmhatt låg bredvid henne, men på hufvudet bar hon en krans af myrten och hvita törnrosknopparkinden var blek och färglös som nyfallen sn och når man såg henne der, orörlig, lyssnande, kunde man hafva trott att mejseln format he