Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1851, sida 1

— — ———; fgkg. liK2 — efter das, vecka estet vecka förgingo, utan att någon Imil hördes af. Med hvarje sol, som tröttad s dagens möda, nedsjönk bakom berget, stegades Berthas oro, särdeles då hon ej erhöll sar på de bres, hon hvarje postdag afsände. Hon ville för den älskade sfadren dölja sn ångslan, sina bekymmer, men hans shrpa blick märkte snart, huru kindens roor, så småningom bleknade och eftertrådde af snåliljor, huru daggdroppar ståndigt darade i ögats blå emalj, och med ömhet sökt han trösta henne genom framdragandet a tusen orsaker, hvilka kunde vålla Emils dåjsmål och tystnad. Bertha motsade honom gj, men hennes tröstlösa blick visade hur söge hon trodde på hans ord; hennes inbillning visade henne alltid Emil blek, döende — intetannat ån sjukdom, derom var hon dfvertygd, kunde afhålla honom från att skynda ill henne; o, huru gerna hade hon ej velat upsöka honom, hasta till honom, vårda honom . .. men i detta afseende förblef sadren döfför alla böner. Stundom genombäfvade hene äfven den tanken, att han blifvit röfvad. nördad ... och hon, hon skulle ej mer få s honom, ej en gång förunnas den ringa tråten att gråta på hans graf .... hu, en rysnig skakade vid dyilka förestållningar hela denspåda varelsen.