Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1851, sida 1

Korrespondens. Stockholm den 25 Febr. 1851. Vi hafva nu hårstådes några dagar bortåt haft en ganska stadig vinter med stundom ånda till 12 graders köld. Sistlidne Söndag snögade det tillochmed, vål icke så mycket, att man fick slådföre; men dock så, att man numera, når man från någon höjd låter blickarna irra omkring hufvudstadens omgisningar. har ett vinterlandskap att se på, i stållet för bara backar och nakna trån, såsom det heter i den gamla Dalinska visan. Publiken har åfven under nåmnde klara och kalla dagar flitigt promenerat och njutit af den friska vinterluften, som ock rått vackert purprat den mångd annars i allmånhet mycket bleka fruntimmersansigten, hvilken man hår får skåda. Äfven undertecknad har då och då varit ute och tagit sig litet motion bland dem, för hvilka stugan blifvit för trång och trängtat ut i det fria, rörliga lifvet. Under en af dessa promenader gick jag upp till en gammal vån, en af vårt lands ypperste humorister, hvilken nu år sysselsatt med att ordna åtskilliga riksdagsbref,? som han tid efter annan författat. Bland papper, som lågo på hans skrisbord, fick jag ögonen på ett -förslag till en petition från hårvarande arbetare, stålld till H. M:t Konungen. Den år naturligtvis blott ett skämt, hållet i Friskyttens manär; men af en så äkta och gedigen humor, att jag icke kunde neka mig nöjet att taga en afskrift af densamma, hvilken jag härmed öfversånder. Den lyder som följer: ypetition. Stormåktigste, allernådigste Konung! Vi undertecknade, arbetare af båda könen i E. M:ts hufvudstad Stockholm, våga härmedelst i djupaste underdänighet anropa E. M:t i ett ganska vigtigt årende. Ett bekant bibelspråk såger, att den, som icke vill arbeta, han skall icke heller åta. Som bibeln hittills gällt och ännu gåller för Guds ord, hafva vi i detta bibelspråk sett en direkt befallning af den Allsmågtige, och derfåre, under kånslan af vårt behof att åta, arbetat af alla krafter. Men samhållet har, under tidernas lopp och genom hvarjehanda sedvanor, som med ett gemensamt namn kallas den lagliga ordningen, antagit ett sådant skaplynne, att ätandet alldeles icke blifver en nödvändig följd af arbetandet. Fastmera tycka vi praxis vara, att den, som vill arbeta, han skall