Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1851, sida 1

hvila bredvid min maka, bredvid min gamle, redlige vån, ty detta namn har Walter väl gjort sig förtjent af.Under sista delen af beråttelsen hade majorens röst ofta darrat af rörelse; nu nedsjönk han på sossan, öfvervåldigad smärtsamma minnen, under det stora, outsägligt bittra tårar banade sig våg öfver hans, mer af sorger ån af år, fårade kinder. Äfven Emil var djupt rörd, och då den första skakningen var öfver, sade han: -Min far — ty ni tillåter mig ju kalla er så — jag tackar er innerligt för ert förtroende, men långt ifrån att detta rubbat mina kånslor för Bertha, skall jag skatta mig lycklig att få blifva er son, och lofvar heligt uppbjuda all min förmåga att förljufva er ålderdom och göra henne lycklig!Tack, Emil, tack, min son! Men öfvervåg noga, låt ej upprörda kånslor diktera ditt beslut; betånk hvilket lidande skulle uppstå får oss alla, om du ångrade dig! Stig heller tillbaka, innan det blir för sent! Min förmögenhet år ej betydlig, blott med arbetsamhet och sparsamhet kan den räcka. Och ånnu en sak: yppa ej för Bertha det jag nu omtalat; hon har årft sin mors sinkånsliga sinne och jag år såker att denna kännedom skulle gifva henne I ett obotligt sår.