Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1851, sida 1

-Jag hade länge varit orolig öfver uteblifvandet af alla nyheter från dig, och denna ängslan stegrades, då jag ester fredens afslutande fåfångt våntade din återkomst. På alla de förfrågningar jag gjorde om dig, erhöll jag undvikande och obeståmda svar, så att min själ svåfvade mellan fruktan och hopp. En stund före din ankomst, öfverraskades jag af öfverstens besök; efter några ögonblicks samtal om likgiltiga åmnen, såkte han så skonsamt som möjligt bereda mig på den förskråck liga vissheten, att du ej mer fanns bland de lefvande; det vore ej mer något tvifvel underkastadt, ljöd det hemska budskapet, att du hade stupat i slaget vid Austerlitz, ehuru man ej, bland den stora hopen af döda och stympade, kunnat återfinna ditt lik. Betagen af djup, oåndlig smärta, var jag nåra att sjunka till golfvet, då öfversten sakta upplyfte och satte mig på soffan; når slutligen min sorg kunde upplösa sig i tårar, neddignade jag halft vanmåktig, under det han stödde mig, talande trå stens ord.Denna enkla berättelse. asgifven med sanningens hela tillförsigt, öfveriygade mig sullkomligt, och med sasa såg jag mitt olyckliga misstag; jag satte Bertha ifrån mig. kastade mig på knå sör Ernestine och utropade: -Kan da förlåta mig, du rena, englagoda?