Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1851, sida 1

vRudolph, sade hon med sin ljufva, smekande ståmma, bortvånd ej ditt ansigte; se på mig och sag att du ej tror mig skyldig! O! vid allt hvad heligt år, svår jag, i denna sasansfulla stund, att du bedragit dig — du skall snart inse det! Men derom ville jag ej nu tala; jag ville fråga dig, hvar vi åter kunna råkas, ty så snart jag gjort de oundvikliga anordningarne sör min och Berthas resa, kommer jag ester.lIvilka dagar tror du väl vånta dig, som en landsflyktings söljeslagerska?frågade jag dystert. -UHvilka försakelser, som kunna möta mig, vid din sida skall jag uthårda dem med styrka och mod; för mig finnes ingen större olyvka, 3 2 fd . . än att Ofvergifvas och misskannas af dig; vid åltarets fot har jag svurit att ålska dig i nåd och lust, och denna ed skall jag hålla; i lyckan som i olyckan, i glådjen som i sorgen, i hemmet som i landsflykt, år jag alltid din trogna, ålskande maka, villig att med dig dela ljuft och ledt!Jag var rörd, jag slöt henne i mina armar; i samma dgonblick stannade vagnen och Walter emottog oss; vid nedstigandet ur vagnen hviskade Ernestine: Rudolph, du nekar mig ju ej att följa dig?Jag kunde ej motstå så mycken kårlek, så