Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1851, sida 2

Nå, men om öfversten blir på platsen, hvart tånker då majoren retirera? frågade han. Jag hade ej tånkt derpå, men svarade, efter något besinnande: Schweiz;som ogift hade jag företagit en resa dit, och alldeles hånförd af detta lands mångsidiga skönheter, hade jag då tånkt att, når jag blef åldre och ej mer kunde sjena mitt fådernesland, bosätta mig i någon af dess intagande dalar; denna tanke rann mig nu i sinnet, och, om jag öfverlefde denna dag, beståmde jag Schweiz till scenen för mina kommande öden. Vi anlånde till Augarten; öfversten var ånnu ej der, men kom snart, åtföljd af en sekundant och en chirurg; han helsade artigt, platserna beståmdes, pistolerna synades och framråcktes; men under alla dessa förberedelser, märkte jag Walters blick ofta och oroligt riktas åt den sida, hvarifrån vi kommit. Allt var nu i ordning: öfversten, som den utmanade, sköt först; jag stod orörlig med armarne korslagda öfver bröstet, kulan snuddade förbi mitt hufvud, svedde håret, men tillfogade mig ingen vidare skada; nu var turen bos mig: skottet tråssade honom i sidan, han sjönk till marken. I samma dgonblick hörde jag ett skri, ett fasansskri . . . och Ernestine rusade fram mellan tråden; andlös nedsjönk hon vid mina fötter och ropade, vridande hånderna: o, Jag