Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1851, sida 1

falla henne lislöst och dystert; endast lyssnande till hans ord, tyckte hon sig lycklig, då satt hon med de klara Ögonen såstade på honom, glömmande allt annat — men, når hans blick riktades på henne, sånkte den blyga jungfrun sin, under det en purpursky slög öfver den sina kinden. Långe kunde Emil ej tiga, men han tånkte ej utan fruktan på den stund, då han skulle yppa sina kånslor för majoren, ty han egde ju intet annat att tillbjuda den ålskade, ån sin varma kårlek; hela hans rikdom bestod i hans talang. I håndelse af ett afslag, åmnade han resa, utan att vidare återse Bertha, ty han låste alltför tydligt i den okonstlade flickans hjerta, men var för hederlig karl att nårmare förklara sig för henne, utan fadrens medgifvande. Han hade gerna uppskjutit den afgårande stunden, men fann att hvarje dag skulle försvåra skiljsmessan och fastare tillknyta de band, som förenade deras hjertan. En afton, sedan han tagit godnatt och återkommit till sitt rum, beslöt han derföre att följande dag yppa sina afsigter för majoren, utan att af några omståndigheter låta afhålla sig från u förandet af sin föresats. Hans sömn var orolig; tidigt på morgonen uppsteg han och föresatte sig att lågga sista handen vid majorens portrått, hvilket i det nårmaste var fårdigt; i