Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1851, sida 2

var hos henne frånvaron af all tillgjordhet och alla anspråk; hela hennes våsen var idel naturlig poesi, som meddelade sin anda åt allt hvad hon företog sig. Alltid enkelt klådd — ty lyx och grannlåter hade ej banat sig våg till denna undangömda vrå — fann Emil henne likvål i denna drågt långt skånare och ålskvårdare ån någon af de mest eleganta och moderna damer han sett. Satte hon stundom leksullt en blomma i sitt mörka, glånsande hår, tyckte han att sjelfva gracerna borde blilvit afundsjuka. Med Emils frihet var det således sörbi — huru det stod till i Berthas hjertkammare, skola vi undersöka. Uopväxt, som redan år sagdt, i dalens enslighet, utgjorde fadren hennes sållskap, hennes lårare, föremålet för hennes rika hjertas innerliga tillgifvenhet; aldrig hade någon resande förut besökt denna dal, aldrig någon fremling instigit i deras boning; de enda menniskor hon sett tillhörde de herdefamiljer. hvilka bodde i trakten, och dem hon ofta besökte såsom en tröstens engel för de sjuka och lidande, eller deltagande i de gladas och lyckligas fröjd. , (Fortsåttn.)