Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1851, sida 1

Korrespondens. Stockholm d. 18 Februari. Sammansåttningen af den opinionsnåmng, som i lördags eflermidaag sammantrådde för att afgöra, huruvida Högsta domstolens ledamöter gjort sig förtjente alt i deras vigtiga kall bibehållas, år redan kåndt. Riddarhusets ledamåter i denna nåmnd bildade, såsom Aftonbladet ganska tråffande uttrycker sig, en sormlig krigsrätt. Man ville också från det hållet åt Högsta domstolens ledamöter derföre, att de i det bekanta Ääkersteinska målet vigat vara af helt andra tankar, ån krigshofrillen och söljakteligen sällt ett mot dess utslag stridande domslut, och man gladde sig redan på förhand åt att -för unisormenkunna utvotera trenne af de mest misshagliga justitieråderna. Innan man kom så långt skulle dock först votering anstållas, huruvida omröstning uti ifrågavarande fall skulle komma att ega rum, eller ej, och då begaf det sig, att nej vann med 2 rösters pluralitet, sedan en ja-sedel blifvit kasserad emedan den var dubbel. De misshagliga Justitieråderna sluppo sålunda lyckligt och vål undan militårdespotismen, som denna gången (besynnerligt var) lårer hafva haft ett starkt stöd bland bönderne, äfvensom åtskilliga försänkningar hos prester och borgare. Såsom en kuriositet torde sörtjena anföras, att det beryktade foster, som H:r öfverstelöjtnanten och riddaren Ekensteen till uppamning och vård åt Konstitutionsutskottet öfverlemnat och hvarmed han gått rund i runda sex år, blifvit framfödt på allmänna barnbördshuset hårstades, der H:r ösverstelöjtnanten ännu vistas och sålunda ej lårer vara fullkomligt återstålld från sin svåra resa. Deröfver kan man ej heller undra, når man besinnar den långa tid, som H:r öfverstelöjtnanten, enligt egen uppgift i Morgonbladet, befunnit sig i rvålsignadt tillstånd. Att fostret blifvit afladt utom åkta sång skulle man hafva sina stora skål att förmoda, då det sett dagsljuset på ofvannåmnda stålle, der, som man vet, en mångd fallna qvinnor blifva förlossade från sina syndabördor; men jag vågar naturligtvis icke påstå detta, alldenstund det lilla vidundret, hvilket nu som båst hål