Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1851, sida 1

han med en röst, hvars gravitet föga dolde hars rörelse: — Jag ber min broder göra henne lycklig; hennes hjerta år vandt att kånna andra hjertan klappa, hennes hand att trycka andra hånder. Kanske skall min broder finna henne nog sordrande och stolt för att vara qvinna; men Soko hade blott en syster och han gjorde sig till hennes slas. Jag ber min broder ha öfverseende med hennes fel. Jag vet att de Bleka Ansigtena behandla sina qvinnor och barn med mildhet, ott ac ej fordra något, som dfverstiger deras krafter; dersöre har jag önskat att Nehala skulle blifva en hvits maka .. Blisven båda lyckliga; jag, jag skall vara ensam i ådemarken. Nu utbråto den unga indianskans snyftningar och hon stråckte armarne mot sin bror. — Hvarföre ej följa oss? sade David rörd; kan ej min broder, liksom Nåhala, finna lyckan bland de Bleka Ansigtena? Soko skakade på hufvudet. — En hustrus fådernesland år, der hennes utvalde make befinner sig, sade han; men en Kansas har sitt fådernesland der han jagar buffeln och tager Svartfötternas skalper. Nehala behåfver för sitt lif endast min broders blick och smålöje; Soko, han behöfver savonnernas luft.