Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1851, sida 2

syster och min mor. Här förser öknen eder med allt, hvad J behöfven, och vanan tillåter eder att undvara det ösriga; J åren alltid nog rika för att vålja den qvinna, som J ålsken. Men vi, hvite mån, vi kunna ej gifta oss, då hjertat talar; vi måste först hafva förvärfvat en plats i verlden, som år tillråckligt stor för att medgifva tvenne att bosåtta sig der. Medföra Noehala, skulle vara att låta henne dela de lidanden och den förödmjukelse, som hos oss håfta vid armodet; derigenom bevisade jag henne ej min tillgifvenhet, men min obetånksamhet och egoism. Innan man åtager sig nya pligter, måste man kunna uppfylla de gamla: jag tillhör först min mor; och då mitt arbete och min flit endast kunna betrygga hennes vålstånd, skulle hvarje ny skyldighet, som frivilligt antogs, vara en brottslig oförsigtighet. Jag såger dig detta med smårta, Soko, ty jag skall skiljas hårifrån med krossadt hjerta, med djup, långvarig saknad; din systers bild skall följa mig dfverallt och då jag afstår från henne, förlorar jag kanske åfven allt hopp om framtida lycka; men de hvita hafva en religion, hvilken visar dem lifvet som en pråfning, ej som en högtid, och lår dem att göra det råtta, om de åfven lida dervid. (Forts.) EEEEE