Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1851, sida 1

utvåg, hvilken nåstan genast ånyo sörkastades såsom outförbar. Endast Soko bibehöll tystnad med denna förbehällsamhet, som är egen för indianska krigare. Slutligen tillfrågades han af Pierre, om han ej kånde något medel att dfverstiga berget. — Kunna ej mina hvita bröder, genom att först klåttra uppför de lågsta kullarne, uppnå bergskedjans höjd? frågade Kansasindianen. — Det år ej omöjligt, svarade Pierre; men en gång deruppe, hvad skall det då bli af oss? — Den andra sluttningen, för den ej till slåtten? . — Utan tvifvel; men sättet att nedstiga med vår tross och våra håstar? — Min broder har tvifvelsutan betånkt att denna sluttning måste vara helt och hållet betåckt af frusen snö? — Tror du att detta år en förmån till? — Ja, om min broder vill begagna slåde. — Slåde! upprepade Pierre förvånad; vid himmelen! har du sett dylika anvåndas i ett sådant fall? — Jag har sett det. — Och når vi hunnit bergskedjans topp, vill du då åtaga dig att nedföra oss på andra sidan? — Jag åtager mig det. — Framåt då! utropade Pierre glådtigt; ty