Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1851, sida 1

bror. David, å sin sida, var alltid i hennes grannskap under marscherna och vakade öfver hennes välbefinnande och såkerhet. Han erfor för NShala tillgifvenhet, förenad med en kånsla af högaktning och önskan att på alla sått beskydda henne. Den unga indianskan mottog dessa ömhetsbevis med en blygsam, men dock synbar glådje, och Soko smålog för sig sjelf utan att såga något, liksom allt gått efter hans önskan. Men de vackra dagarne började nu blifva mera sållsynta; vintern nalkades och Pierre tånkte att det nu vore tid föra sin trupp till den med kapten Sablette åfverenskomna måtesplatsen. Pelsverken inpackades omsorgsfullt och lastades på mulåsnorna; man tog afsked af Vargdgat, sedan den gamle båfverjågaren bytt karbin med honom såsom tecken af vånskap; derefter styrdes kosan mot Hvitlerslåtten, hvarest hela karavanen skulle samlas. Men vid ankomsten till bergen fann Pierre alla pass redan fyllda med snö, som der hopat sig till en höjd af öfver tjngu fot; man kunde ej försöka genomtåga dem, utan att blottstålla sig för faran att begrafvas deraf. Efter flera ony tiga omvågar stannade slutligen truppen i högsta grad bekymrad och orolig. Hvar och en gaf sitt råd och föreslog någon