Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1851, sida 2

De flyende Svartfotsindianerna ämnade troligen förena sig med sin stam och utan tvifvel skulle de återvånda manstarkare till Sjuka floden får att söka hämnas; men å andra sidan, om man begålve sig hårifrån, blottstållde man sig för att finna de andra jagtområdena upptagna och att sålunda fruktlåst förspilla jagttiden. Picrre och hans folk visste ej hvartill de skulle besluta sig, då höfdingen för de Genomborrade Nåsorna, som blifvit underråttad om deras bryderi, föreslog att föra dem till en dal, vattnad af en nordlig arm af Laxfloden, der de voro skyddade för sina fiender och der jagten blefvo rikare ån annorstådes. — Mina bröder, de Bleka Ansigtena, skola der finna elgar i öfverslöd, sade Vargögat: kullarne äro betåckta med vilda får och man kan jaga bufflar, utan att behöfva aslågsna sig långt dorifrån: hvad bäfrarne angå, så åro de på detta stålle lika talrika som pilens blad om våren. Pierre lockades af denna beskrifning och samtyckte att i sållskap med de Genomborrade Nåsorna begifva sig på vågen till detta jågarnes paradis. De anlånde dit efter en lång, men ej besvårlig marsch, och blefvo ganska angenåmt öfverraskade, då de funno Vargögats löften, långt ifrän att vara öfverdrifna, tillochmed under sanningen.