Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1851, sida 2

Det var nu båfverjagten började gifva ett verkligt förmånligt resultat. Man vet buru båfrarne förena sig vid vattensallen, hvilka de asstånga med fållda tråd för att bilda dammar, i hvars midt de bygga sina hyttor; dessa utgöra ett slags byar i vattnet, hvilka af sina innevånare försvaras mot hvarje siendtligt inbrott af de nårboende båfrarne. Vid hårfållningstiden, det vill såga, vid vårens början, lemnar hanen sin hytta för att göra en lustresa. Han följer de vattenfall, som han tråffar på sin våg, afgnager de unga poppelskotten, besöker öarne och strölvar långsefter slättens strand. Det år först vid sommarns annalkande, som han dfvergifver sitt ungkarlslif och, ihågkommande sina pligter som familjefader, återvånder till honan och ungarne, för att tillsammans med dem söretaga insamlandet af vintersörråden. Just vid denna tid år det som jagten börjar. ; Den erfarne båsverjögaren igenkånner båfverns nårvaro på det minsta spår, och djurets hytta må vara aldrig så vål dold ibland pilarne, så år det dock sållsynt att han ej upptåcker den vid första dgonkastet. Han utlågger då sin fålla två eller tre fot under vattenytan och fåster den medelst en kedja vid en står, som blifvit djupt nedtryckt i gyttjan. (Forts.)