Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1851, sida 1

Soko höll sig i början af striden vid Davids sida, men trångseln åtskiljde dem snart. Sedan Kansanindianen förföljt slyktingarne några båsshåll utom lågret, stod han i begrepp att återvånda till sina kamrater, då han hejdades af skrik, som tycktes utgå från en dunge af bomullsbuskar. Han skyndade dit och varseblef en Svartfot, som bemödade sig att bortslåpa en ung indianska. Vid åsynen af Soko gjorde qvinnan nya bemödanden att undkomma röfvarens händer; men, då Svartsoten såg sig nåra att förlora sitt rof, höjde han knifven öfver fången: ett skott från Kansasindianen hindrade honom dock att hugga till. Han föll och den unga, befriade qvinnan störtade emot Soko. I detta Ögonblick framblickade månen utur skyarne och upplyste hennes ansigte. Kansasindianen tog ett steg tillbaka i det han uppgaf ett rop af öfverraskning. — Nehala! sade han. — Min broder! svarade den unga qvinnan. Han hade öppnat sin famn och håll långe den unga flickan hårdt tryckt mot sitt bråst. — Du hår! återtog slutligen Kansasindianen; du, fången hos Svartfötterna! ... — Sedan trenne månskiften, svarade ÅEhala. — Och de hafva icke beröfvat dig lifvet?