Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1851, sida 2

de bestod af andlige, funnit för godt att föreskrifva irlåndska solket dess pligter mod hänseende till skolvåsendet och andra sociala frågor — anmärkte han, att dessa steg antydde på andra planer från romerska hofvets sida, hvilka skulle medföra vigtigare resultater. Efter en kort anspelning på detta hofs förfarande i vissa katholska lånder, gick lord John öfver till den apostoliska skrifvelse, som sörändrade organisationen af romerska kyrkans öfverhusvuden i England, hvilket han sorklarode hafva skett utan regeringens samtycke eller vetskap. At sjelfva ordalydelsen i denna skrifvelse kom lord John till den slutsatsen, att Rom sökt tillvålla sig en territorial makt. Innan lord John meddelade, hvilka åtgårder han ville föreslå, yttrade han, att regeringen rådfört sig med sina juridiska rådgifvare, som hade varit af den tanke, att plotta antagandet af titlar enligt lag icke kunde betraktas som en förbryteise och ehuru det finnes en lag emot inlörandet af bullor eller bref från Rom, år den dock så söräldrad, att en råttegång af denna anledning troligen skulle misslyckas. Under de nuvarande förhållandena och med hånseende till den kontroll, som de nya katholska prelaterne komme att erhålla ötver betydliga katholska donationer i England, föreslog lord John dels att förekomma antagandet af hvarje titel icke allenast af hvarje nu bestående stift, utan af hvarje territorium eller stålle i de förenade rikena, och dels att förhindra personer från att i kraft af en sådan titel att erhålla någon kontroll öfver bortskånkt egendom. Slutligen anmärkte han, att det båsta d:r Wiseman kunde göra var att uppgifva den utel, han antagit; men skulle andra åsigter få Olvervigten hos honom och bibragte han romerska hofvet åregiriga och håmdlystna planer, måste man förhereda sig på en långvarig och hetsig kamp, och hans (lord Johns) deltagande i densamma skulle baseras på de grundsatser, som stådse hafva ledt hans förfarande i dessa frågor; han var för det fullkomligaste åtnjutande af religiös frihet, men han var en afgjord motståndare af hvarje inblandning i rikets verldsliga angelågenheter från någon andligs sida, hvilken lära han ån månde tillhöra. Emot andragandet talade herrar Roebuck, Roche, Moore och Bright, samtliga från den liberala ståndpunkten, OConnell som katholik och desraeli, som sade, att han ville rösta för andragandet, ehuru det i hans ågon vore långt ifrån tillsyllestgörande. För andragandet talade hrr Drummond och Sir RoI H bert Inglis. Debatten uppsköts sedan till den 10 dennes.