Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1851, sida 2

Skogiga floderna, och började ånyo sina jagttillredelser. 4. De al Soko bevisade tjensterna hade förvårfvat honom allas tillgifvenhet; man utrustade honom fullkomligt som en fri båfverjågare, gaf honom den starkaste håsten, den båsta bössan och uppdrog honom omsorgen för truppens proviantering. Han återkom en afton sednare ån vanligt och bad Pierre vara på sin vakt. Han hade nemligen mått ett band af dessa vilda hundar, hvilka vanligen följa Rödskinnens läger, och deras nårvaro tycktes tillkånnagilva grannskapet af någon indiansk trupp. Båfverjäsarne lofvade vara på sin vakt. Soko skiljdes tidigt den följande morgonen från dem, men aftonen kom, utan att återföra honom. De oroliga båfverjågarne våntade honom långe; öfverväldigade af sömnen insomnade de slutligen, i afsigt att dagen derpå utskicka ryttare för att uppsöka Kansasindianen. Endast David, som håll vakt, vakade ånnu. Till ätlydnad af Sokos varningar, hade håstarne blifvit sammansörda och sästade vid pålar; den halfslocknade elden, omkring hvilken man intagit sin aftonmåltid, spred blott ett darrande,