Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1851, sida 1

tagit den för en uttorkad slodbädd, men så långt ögat nådde beklådd med sållsynt och fint grås. Han tviflade ej på att, om man följde denna slags bergsremna, man låttare och fortare skulle uppnå slåtten. Pierre var af samma tanke, och så snart häfverjägarne stillat sin hunger, begåfvo de sig på våg till den af indianen upptåckta dalen. Samma afton slogo de låger der, och fortforo dagen derpå att genomtåga densamma. Soko, åt hvilken man ånyo anförtrott den båste håsten och den båsta båssan, återkom på aftonen med tvenne får, som förskaffade truppen en god måltid. Det gick på samma sått de följande dagarne, under hvilka han drog försorg om karavanens behofver, utan att fördröja deras marsch. På tionde dagen varseblefvo de åndtligen slåtten. Nattens skuggor hvilade öfver landskapet, men båfverjågarne voro så ifriga att uppnå sladen, att de började genomtåga den vidstråckta slått, som skiljde dem derifrån, utan att vilja afvakta solens återkomst. De redo i mörkret med låsa tyglar, språkande med den bekymmerslåsa munterheten hos åfventyrare, som nyss undgått stora faror, då ett sörsärligt skrik förmådde dem att hastigt stanna. De vånde sig om och mårkte Soko, som galopperade emot dem, så fort hans håst förmådde springa.