vid sökte I nu förmå honom att återvånda till sin stam. I — Är min broder trött på mig? frågade Soko allvarsamt. DO Visst icke, svarade David; men troligen I finnes bland de dina någon, hvars frånvaro du begråter. Sokos ögon glänste och hans näsborrar vidgade sig af rörelse. — Jag har en syster, sade han, som år skön, god och skicklig såsom båfvern. I o— Hvarföår uppsöker du ej henne då? Scoko förblef tyst ett ögonblick. — Min broder har aldrig förr utlaggt sina snaror vid vattenfallen, sade han slutligen, och jag vill blifva hans lårare. DU Jag tackar dig, svarade David, men anI dra skola undervisa mig om det jag ej kånner. Återvånd till din syster och lugna henne öfver ditt öde. — Soko gör det, som han söresatt sig. sade vilden tvårt och svarade ej vidare på Ramsays uppmaningar. Det var ögonskenljet att Kansasindianen beslutat bevisa sin erkånsla mot David genom att hjelpa honom i hans jagt och oupphörligt vaka öfver hans såkerhet. (Fortsåttn.)