Utrikes Nyheter. I går hafva vi bekommit utländsk post af följande data: Köpenhamn den 13, Hamburg och Berlin den 11, Paris den 9 och London den 8 dennes. DANMARK och HERTIGDÖMENA. Grefve Sponneck har den 6 ankommit till Wien, den 9 åter intråffat i Dresden och den 11 anlåndt till Kiel. Berlin har han på hemvågen icke besökt. — Afven Lloyd bekråftar, att Österrike anser Holsteins sak vara helt och hållet skiljd från Slesvigs. Holsteinarne synas in i sista ögonblicket hafva hångifvit sig åt den illusionen, att de tyska stormakterna icke skulle tillåta Danskarne att besåtta Rendsburgs kronverk. Desto större åro nu också deras harm och öfverraskning, sedan danska fanan vajar på kronverkets vallar. Holsteinska fångarne hafva nu blifvit frigifna. Ungesår 1000 afgingo den 10 från Köpenhamn till Travemunde. Resten skulle afgå den 14. Det antages nu i de flesta tyska tidningar för afgjordt, att danske generalen Bardenfleth erhåller befäl öfver den nya holsteinska armen. Föga trolig låter en notis i Kiel. Cor. Blatt, att den nyorganiserade holsteinska armån torde komma att förlåggas till Österrike. Exstäthållaren grefve Reventlow-Prelz har begifvit sig till Hessen, hvarest han har anförvandter. PREUSSEN. Hr v. Vinckes förut omtalta andragande i andra kammaren om nedsåttandet af en komit utaf 28 medlemmar, får att undersöka landets tillstånd, skall hafva fallit. Hade andragandet gått igenom, så hade troligen Manteuffel och konsorter tillgripit ett nytt råddande dåd och upplåst kammaren. FRANKRIKE. I nationalförsamlingens måte den 8 framlade Piscatory, såsom komitens referent, dennas betånkande rörande det för presidenten begårda anslaget. Komiten föreslår med 13 röster emot 2 att icke bevilja anslaget. Betånkandet angifver först de summor, under olika titlar, som allaredan anslagits åt presi denten och som tillsammans belöpa sig till 1,625,000 francs. Det uppkastar derpå den frågan, om någon orsak söresinnes att fördubbla denna summa för bestridandet af utgifter, som icke kunna underkastas någon kontroll. I det betånkandet uppfattar denna fråga från politisk synpunkt, motiverar det ett afslag derigenom, att presidentens ordinarie lån allaredan bör såtta honom i stånd att lefva öfverensstämmande med sin stållning, hvars vårdighet man bör upprätthälla, men icke förhöja. Såsom ytterligare argumenter för afslaget anföres dels nådvåndigheten, att icke omgifva en temporår vårdighet med en monarkisk glans, enår presidenten icke får anses som statens öfverhufvud, utan blott såsom chef för den verkstållande makten, dels presidentens politiska upptrådande, hvilket gör det till en pligt för majoriteten att icke visa en otidig eftergifvenhet för honom eller gifva honom medel i hånderna, som kunna begagnas till politiska åndamål. Komitöbetånkandet hördes med uppmärksam tystnad, och blott det uttrycket deri, att presidenten blott var chef för den verkställande makten, icke statens öfverhufvud, framkallade bifallsyttringar från majoriteten. Tystnaden var imellertid icke något tecken till ogillande,