Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1851, sida 1

— ——— ng aA —— betydenhet? hafva de underlåttat landtmar nens omsåttningsbehol och utöfvat en kägorande inverkan på landtbrukets uppkomst och tillvext? hafva de spridt vålmåga omkring sig? hafva de bidragit till upplysning och goda seder? hafva de tjent till föresyn för redbarhet och ådel fosterlandskårlek? hafva de bemött landtmannen som en broder, med vålvilja, öppenhet och trosasihet? hafva de med honom delat godt och ondt i fåderneslandets nöd och faror? hafva de med honom dragit skattebörderna? de, som dock lefvat på hans svett och möda . . . . Nej; intet af allt detta. I dessa med stadsprivilegier utrustade sammangyttringar af illa byggda hus, der krogrörelsen år hufvudsak, blomstrar ingen handel, inga handtverk; landsbygden har al dem ingen sörkofren hemtat, som ej äfven på annat sått kunnat vinnas; i landtmannen hafva de ej sett en broder, vård att bemötas med vålvilja och redharhet, utan ett föremål, åmnadt till ett skyddslöst medel för vinningsbegåret, o. S. v. Något långre fram yttrade talaren, efter en blick från det oerhörde förtryck al alla slag, som industriens och handelns mån, utöfvat i landet, under det att de sjelfva riktat sig på de andra samhållsklassernas, synnerligast allmogens, bekostnad: dertill kommer, att sedeslöshetens föredömen gemenligen låras i ståderna, hvarföre ock större delen af de brott, som falla landsbygdens folk tilt I:st, tilluraga sig vid och under besök i ståderna, eller på föranledande af menniskor, som der förlorat hela sin sedliga vårdighet, som de egentligen hafva sin upprinnelse till följd af manufskturernas och handelns inverkan på deras stållning, hvilka af dessa yrken såsom handtlangare och arbetare anvåndas mot möjligast ringa betalning, och som der af uselhet och brist slutligen föras ner på brottets våg, förkastade af patronerne, sedan de i dessas tjenst blifvit utnötta.(Forts.) .i0t D.