Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1851, sida 2

vånde sig om i sadeln och, stödjande ena handen på håstens länd, smäleende sade: — Nåvål, gosse! nu ha vi sagt farvål åt sliskätarne och åro på den stora savannen. Hvad såger du om denna slått, hvilken hårifrån betraktad tyckes jemn som ett biljardklåde? — Man bör ingenting såga om det man ej kånner, svarade Ramsay blygsamt. Pierre smålog. — Om alla voro så kloka som du, fortfor han, så skulle vi ej se så många ben hvitna på slåtten; men ifrån kolonierna fara hvarje år några hundrade galningar, som komma hit liksom det handlade om att fara till Newyork med paketbåten, och om man talar med dem om Sids-Ki-Dis afgrund, tro de frågan vara om ett vårdshus. Ser du, öknen liknar hafvet; för att segla der måste man förstå att rått handtera Sina segel och hålla väl i styret. — Det år en kunskap, hvilken jag hoppas förvärfva af de gamle, anmårkte David. — Godt, återtog den gamle båfverjägaren. Du år en gosse med godt förstånd, du; det mårkte jag redan i början af vår marsch, då jag såg dig spara din håst, under det de andra vildhjernorna gjorde sina lama redan innan de begynt resan. En båfverjågares håst år mer ån hans vån, David, det år hela hans