Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1851, sida 2

gå midt ibland jägarne, hvilka alla voro till håst och bevåpnade. Några DelawareIndianer och några Mestizer, kånda sör sin skicklighet såsom jågare, hade åfven förenat sig med karavanen. Slutligen gaf anföraren signal till aftåg. Under de första dagarne upptåckte de hår och der på gränsorna enstaka hemman, utgörande civilisationens förposter. Vid förbifarten af dessa sållsynta boningar, underlåto aldrig båfverjågarne att uppgifva det indianska krigsropet, hvarpå innevånarne svarade med ett dylikt, jemte tillönskan af lycklig resa. Men snart försvann den sista hyddan, och nu åppnade sig framför dem ödemarken, med sin djupa tystnad, sina dolda försät och sina mångfaldiga hinder. Ända hittills hade truppens bullrande glådtighet hindrat hvarje sammanhångande samtal; men, då nu svårigheter och mådor började återkalla till besinning åfven de mest oroliga, kunde David tånka på att underråtta sig om öknens både faror och hjelpmedel. Han red derföre att taga plats bredvid en af de åldste båfverjågarne, benåmnd Pierre, hvars erfarenhet han tillochmed hårt kaptenen vitsorda, och åmnade iakttaga första tillfålle att rådfråga denne. Detta kom af sig sjelft, då Pierre, i det han såg honom nalkas,