Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1851, sida 2

fara, hvaraf de hotades. Men ån en utväg återstod. Sedan han störtat till marken den nåste motstånuaren, som klättrade öfver de döda kropparne emellan dem, gaf han ett hugg åt den, som kom nedifrån, så att denne föll tillbaka på sina kamrater. Derpå bortkastade han stridsyxa och sköld och, fattande Margarethas smårta gestalt i sina armar, sprang han upp på bröstvärnet; med utropet: må nu Gud beskydda oss! störtade han sig ögonblickligen i det svallande hafvet, under det i samma minut nya angripare blefvo synliga på muren ofvanför dem. Ett skrik af häpnad och fasa ljöd ifrån stranden; och konungen at Frankrike, åtföljd af tvenne gamla riddare, red fram, ånda tills vattnet nådde hästfötterna. Albert och Margaretha förlorades för ett ögonblick ur sigte, men i det nästa syntes de åter. Långe van att leka med dessa vågor, hvilka nu smekande omgåsvo honom som en gammal kår vån, bar han Margaretha på sin venstra arm, under det han med den högra dristigt arbetade sig fram till stranden. Framåt — framåt bar han henne! Och, lik ett lamm vid herdens bröst, låg hon orörlig, besegrande stark förskråckelse med stark beslutsamhet. Framåt — framåt bar han henne! Glådjerop helsade honom, då han nårmade sig stranden; och under det kärlek och mod förlänade honom styrka, nalkades han mer och mer. Slutligen kånde hans fötter botten och, i det han slog sina båda armar om henne, bar han sålunda den oskadade och råddade Margaretha till dess ban trampade på den mjuka, torra sanden. Knabojande för moaarken, nedsatte han då sin sköna börda på marken — men tasthöll ånnu hennes hand. — Halt! Ådlingar — halt! utropade konungen at Frankrike, i det han hoppade från sin håst. Innan någon annan helsar honom, vill jag gifva honom den helsning han så väl förtjenar. Höj standaret Öfver oss! Albert af Boulogne, jag slår dig till riddare! Förblif