Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1851, sida 2

väl, då hon såg sig omkring i rummet, upptåckte hon ej något plumpt eller groft i dess utseende. Väggarne voro beklådda med rika tapeter; nattduksbordet betåckt med fint linne och purpursammet, och flere silfverkårl — tvåttfat, kanna och bågare — stodo fårdiga för hennes toilett. De små med jerngaller försedda fönstren, som voro infattade i ofantliga murar, de urblekta sammetsomhångena kring den sång, i hvilken hon sosvit, det hvålfda taket, der man ej såg några förgyllda trådsniderier, men endast den kalla, bara stenen, visade henne att hon befann sig i ett rum, tillhörigt ett ensligt och förfallet säste: men detta rum hade för mindre ån ett århundrade tillbaka inneslutit personer, i hvars ådror flutit samma blod som det, hvilket strömmade i hennes egna. Då hon uppstigit, blickade hon genom fönstret, som vette utåt det vidsträckta, brusande hafvet, och tånkte på den gode herren af Wavrin och hans farliga resa; och, liksom figurerna i en obetydlig dröm, återkommo nu för hennes minne bilderna af den gamle fiskaren, af hans vålvilliga hustru och sköna dotter och af hans vackra, mörkögda son. En sakta knackning på dörren uppvåckte henne ur sina tankar, men hennes nerver hade lidit så mycket af de föregående dagarnas förfårliga tilldragelser, att hon knappt vågade bedja den