ljus; att han blifvit i tillfållet så uppskrämd att han icke förmått mera ån att bedja brodern Öppna den i rummet stående chiffonier för att derutur rådda assuransbrefvet å all Emanuels lösegendom; att Carl Johan sparkat upp klaffen till chiffonieren och derifrån tagit nåmnde dokument, derefter Petterssönerne, snart sagdt utan beklådnad, begifvit sig in uti Sandbergs rum för att våcka bonom, men denne hade redan skyndat ut genom fönstret på gården och lemnat efter sig i rummet ett brinnande ljus; hvarefter Petterssönerne, utan att försöka rädda något af deras tillhörigheter, gått ut genom dörren till förstugan vid körporten; att Petterssönerne, sedan de utkommit på gården och der eträslat Sandberg, som varit alldeles klådd, dels hjelpt flere personer, hvilka varit boende i vindsrummen till det brinnande huset, att, medelst en stege, nedkomma genom fönstren, och dels med en yxa öppnet den tillstängda körporten; samt att Petterssönerne, efter någon stunds förlopp, jemte Sandberg begifvit sig till en bekant, hos hvilken de lagt sig att sofva. Efter det Emanuel, på fråga, tillkännagifvit det han icke den 20 sistlidne November, han låtit i bolaget Globe försåkra all sin lösegendom för 2000 rdr bko, egt eller innehaft dylik egendom för högre vårde ån omkring 500 rdr rgs, förklarade Emanuel, att han tagit så hög assurans, emedan han som ämnat att allt framgent föröka sitt låsörebo, ville undvika att, sedan sådant egt rum, ånyo taga assurans på högre belopp; tillägeande Emanuel, att han, vid sin framstållning om assurans, förbållandet för ombudet omnåmnt; men sedan detta blifvit af ombudet bestridt, med den förklaring, att assurans meddelas endast å befintlig i assuranstagarens vård varande egendom, kund: Emanuel ej utreda orsaken till sitt förfarande. Carl Johan Pettersson afgaf, med undantag af några mindre, ej våsendtliga skiljaktigheter, lika beråttelse med Emanuel, vidkommande hans och brodrens tillgöranden så väl kort före, som efter det elden utbrutit i det af dem bebodda hus. Tio vittnen hördes, och intygade somlige af dem; att Emanuel Pettersson, som varit i mindre lyckliga omståndigheter och dessutom på sednare tider syntes hafva försummat sockerbakerirörelsen, esomostast lånat slere slags lösegendom af bekanta, men nåsra dagar före eldsvådan låtit till egarne återställa densamma; äfvensom att Emanuel, då han stundom samtalat med personer om sin brist på tillgångar, bland annat yttrat: ÅJag äger ett papper, som om några månader skall förskaffa mig penningar. Ett vittne, gelbgjutarelårlingen Sandberg, som tycktes varit högeligen besvärad af att vittna, och hvilken under berättelsens afgifvande hvarken kunde stå stilla eller underlåta att fingra duken å Dombordet jemte en i närheton af honom stående stol och dessutom, då hans beråttelse upplåstes, synbart rodnade och undvek au se på Petterssönerne, då desse fixerade honom, berättade: att han de 3:ne sednast före eldsvådan förflutna veckorna bebott hörnrummet inåt gården uti den af Emanuel Pettersson hyrda lågenhet; att han några dagar före eldsvådan sett hurusom från Petterssönernas hemvist bortburits, vid ett tillfålle, en större koffert, innehållande linnekläder m. m., och en annan gång 4 mindre lådor, uti hvilka, efter Sandbergs förmenande, sockerbakeriarbeten varit förvarade; att Sandberg, som den 13 sistlidne December på aftonen gått till hvila kl. ungefår 9 samt insomnat, midt i natten blifvit våckt af Carl Johan Pettersson, som kommit ifrån butiken, der han under ett bord ställt ett påtändt ljus, och hvilken, efter det Sandberg, på Carl Johans begäran, stigit upp och gått ut i butiken, ull honom yttrat: ill du vara med om något, så skall du få 2 rdr eller 200 rdr, hvilketdera beloppet kunde ej Sandberg erinra sig, men då han icke besvarade frågan, hade Carl Johan aflågsnat sig och Sandberg gått till sångs, likvål utan att kunna insomna, emedan han försökt att uttänka hvad Carl Johan afsett med sitt yttrande; att omkring en half timme derefter Sandberg förnummit ett starkt sprakande och brakandek, samt tillika känt lukt af rök, i anledning hvaraf han, under förmodan att elden utbrutit, begifvit sig ut ur rummet genom fönstret och på gården stadnat intill dess Petterssönerne der tråflade honom; samt att Sendberg någon dag efter eldsvådan blifvit af Carl Johan tillsagd att förtiga hvad han möjligen sörnummit rörande eldens utbrytande, i hvilken håndelse Sandberg skulle få åtfölja Petterssönerne till Borås samt der af dem erhålla vackra kläder med hvad mera, som han behöfde; och tillade Sandberg, som i ösrigt instämde i bpetterssönernes beråttelse angående deras tillgöranden efter eldens utbrott, att densamma såkerligen utbrutit i butiken eller tamburen, helst Sandberg ej i köket till en början bemårkt någon eld. Uti ett rum i stadshåktet, likvål ej i något af dem, der Petterssönerne förvaras, hade vaktmästaren vid anståld visitation påtråffat, under en sångstolpe, ett bref, skrifvit med blyertspenna å postpapper och försedt med underskristen Åvänligen och broder, — i hvilket bres 2:ne personer uppmanats att hos en namnsifven vaktmåstare försöka sammanträsla med vittnet Sandberg och i hans fickor nedstoppa vaktmästarens fickur eller guldring samt sedan angifva Sandberg för olofligt tillgrepp på det han måtte, såsom tilltalad för stöld, anses jåfvig att vittna i målet emot Petterssönerne. Desse sistnåmnde bestridde all kånnedom om ifrågavarande bref; och blef, med bifall till åklagarens begåran, målet för flere vittnens hörande utståldt till den 27 instundande Mars. Såsom förut år anmärkt, voro de tilltalade, hvilka under ransakningen syntes nedslagne, fångslade med blackar och handklofvar. Är fångslet till för att pina en ransakningssånge eller för att förhindra honom från att rymma? Denna frågas framställning torde, åfven under förutsättning af de tilltalades brottslighet, i våra tider, då så mycket ordas och skrifves för en mensklig behandling, destomindre vara öfverflidigo omm tunllann sean NÅSÅ HAR —