Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1851, sida 2

——— —————— Likblek, genomdränkt af regn, vanstålld af sasa och trötthet, instapplade en man, lika gammal som siskaren sjelf, bärande i sina armar något, som tycktes vara en ung, ålskvärd qvinnas liflåsa kropp. Båda dessa fråmlingars drågter hade en gång kostat vida mer ån hela vårdet af fiskarens hydda med allt hvad den innehåll; men nu voro dessa drägter sönderrifna och flåckade, och mannens bar tydliga spår af blod och strid. Ifrigt bemödande sig att stånga dårren, satte han, så snart detta var gjordt, sin sköna börda på en af de låga bånkarna, och anhöll får henne om bistånd af de båda qvinnorna, som han såg. Dessa voro genast beredvilliga att meddela sin hjelp och, ehuru en min af ölverraskning, ett uttryck nåstan af vildhet för ett ögonblick hvilade på siskarens ansigte vid srämlingarnes första in trångande i hans hydda, hade nu detta uttryck försvunnit, då han tog den sköna slickan, som ånnu låg sanslös framför honom, och bar henne på sina starka armar till ett inre rum, der han nedlade henne på sin hustrus egen säng. Ovinnorna qvarstannade hos henne; fiskaren återvånde till sin ovåntade gåst och frågade tvårt, i det han tillslåt dårren: — Hvem år det? Fråmlingen besvarade hans fråga med en annan.