Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1851, sida 2

—— tn— — och vi vilja låsa en bön för dem, som åro utsatte sör ovädret. Hans dotter gick till en af hyllorna och bakom några enkla artiklar, hörande till bordservisen, nedtog hon derifrån en af den romerska kyrkans pråktiga böcker, hvarur fadren låste en bön, under det mor och dotter knäböjde bredvid honom. Ju närmare natten kom, desto mer tillväxte stormen; oftare och tydligare hördes de tjutande vindstötarneoch den upprörda oceanens vågor, som med åskans dän bröto sig mot stranden, tycktes skaka den låga hyddan, liksom de ville bortrycka den srån jorden. Flitigt omlagades elden af mor Alice, fiotarens hustru; ifrigt och omsorgsfullt ordnade hon aftonmåltiden åt sin man och sin våntade son; och under stormens dgonblickliga uppehåll, lyssnade Emiline för att höra, om hennes öra ej skulle uppsånga ljudet af annalkande steg. Slutligen, då vindens och vågornas raseri tycktes hafva nått sin höjd. hördes en stark knackning på dörren och fiskaren skyndade upp för att öppna den, utropande: — Det år min son! Han slog upp den, men for i samma ögonblick tillbaka med utropet: — Hvem år ni?