———————————— den: men kammaren var snygg och nått; allting derinne visade omtanke och utmärkt ordning; messingskärlen öfver den stora spisen, lerkårlen på hyllorna, allt vittnade om en god husmoder; och då fiskaren vid Scarphout intrådde i sin ringa boning, vålkomnades han af skenet från den lågande, vårmande brasan i ett rum, som i snygghet kunde tåfla med en furstes. Han blickade omkring sig med ett stolt och förnöjdt leende; och hans dotter, en älsklig, sjortonärig flicka, lindade i samma ögonblick sina armar kring hans hals, under det hon glådtigt ropade till sin moder, som sysslade i rummet innanföre: Ack, moder, han far ej ut till sjös i natt! Hennes moder, som en gång varit mycket vacker, ja, var det ånnu, kom ut och helsade sin man med en lugn, glad kyss; och sedan sadren satt sig, afdrog han de tunga stöslorna och vårmde sina kraftfulla hånder öfver den vånliga brasan. Emellertid tjöt vinden allt skarpare och skarpare; sjön suckade, liksom plågad af stormens ande, och några få, men smattrande, tunga regndroppar följde på blåsten och slogo mot hyddans fönster. — Hår blir en fårfårlig natt, sade fiskaren, talande till sin dotter. Emiline, gif mig boken