Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1851, sida 1

—— — — — —— — — — kulle vid den lilla vik, som bildas genom en sramskjutande ås af Dänerna, och på hvars yttersta ånda Scarphouts gamla fåste stod, redan då endast en ruin, och vid högt vatten skiljdt från landet af de inkråktande vågorna, men snart beståmdt att helt och hållet bortryckas, för att endast qvarlemna ett och annat halsgrusadt torn, hår och der uppstigande öfver vattenytan. Förtöjda i de mest skyddade delarne af viken, lågo hans tvenne båtar framför hans ögon; och bakom honom, nedanföre sandkullarne, hvilka utstråckte sig ånda till det gamla slottet, befann sig den hydda, som han, jemte sin familj, under tio år bebott. Han stod och blickade utåt; vånde sig sedan till en gosse, klådd i en drågt lika grof, som den han sjelf bar, och sade: — Nej, Peterkin, nej! Hår blir storm — jag far ej ut i natt. Gå. såg din fader och de andre månnen, att jag ej vill ut. Jag våntar min son hem från Tournai och vill ej fara bort en så stormig natt, då han återkommer efter lång frånvaro. Gossen gick långs efter kusten till några ån lågre hyddor, som man kunde varseblifva på den motsatta udden, ungefår två mil derifrån, och fiskaren återvände till sin egen boning. Den innehåll endast fyra rum; man intrådde i det första genom en dörr, som vette åt stran