Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1851, sida 1

ofruktbart, samt eger endast det anspräk på det sublima, som härrör af dess vidd och ödslighet. Man kan lått förstå att innevånarnes antal på ett sådant stålle ej år stort. Tvenne små byar och ett halft dussin enstaka hyddor åro de enda spår till menniskoboningar, som man påtråffar inom flere mils omkrets; och vid tiden för denna beråttelse voro dessa få boningar ånnu fårre. Denna tidpunkt inföll sör långe, långe sedan, under en period, då en annan samhållsordning herrskade i Europa, då det ena ståndet skiljdes från det andra genom nåstan odfverstigliga skrankor, hvilka tiden, alltings stora dödgråfvare, nu nåstan begrafvit under andra århundradens stoft. Icke destomindre voro denna sandiga kuststråckas dåvarande innevånare i lefnadssått, klådedrågt och utseende mindre olika dem, som nu bebo densamma, ån man kunde förmoda; och i ursprungligt skaplynne voro de ån mer beslågtade, derigenom att de i sin karakter förenade drag, liknande den strand på hvilken deras boningar stodo och det element, vid hvars sida de voro uppfödda — enkla, obildade, men likvål saktmodiga, ödmjuka och derjemte håftiga, oförfårade och raska, som den stormiga sjön sjelf. Jag talar om håndelser, som timade för sju århundraden sedan — i sanning, en lång tid