tement underhandlingarna om Kronprinsens giftermål hårt, klandras derför att han förskottsvis medelst kontrakt, å Sveriges vågnar, utfåst en årlig statsutgift, innan ens proposition om beviljande deraf varit till Rikets Stån der framstålld. Månne icke, oberåknadt granlagenhetens fordringar mot den andra statsmakten, på hvars bifall statsanslagen uteslutande beror. och åt hvilken åtminstone borde förunnas skenet af fri beslutande rått, Baron Stjerneld kunnat finna någon vink om sakens Dehn i 76 F regeringsformen, s så lydan:-Utan Riksens Staänders samtycke kan Koungen icke lån in eller utrikes göra eller riket med ny gåld belasta?Icke ens nu varande Herr Stats-Ministerns för utrikes årenderna kånda skarpsinnighet lårer förslå att upptäcka skillnaden för riket af en utgift, som årligen skall bestridas, antingen den bendmnes -handpenningareller ränteliqvid. Med anledning af hr Rååfs bekanta sjäsk att vilja påtruga erslurstarna högre apanage kommer förf. att omtala ett liknande lycksökeri från 1829 års riksdag. En grefve Cronhjelm hade nåmnligen vid hertigens af Östergöthland under nåmnde riksdag intråffande födelse hittat på att upptråda bland sina ståndsbråder med en motion om faddergåfva åt samme hertig. Men dåvarande konungen aflåt redan ett par dar efter motionens våckande en skrifvelse till Stånderna, deri han beståmdt afböjde den föreslagna ökningen af Nationens utgifter och tillkånnagaf sin önskan, att den eronhjelmska motionen ej måtte så någon vidare päföljd-. Författaren slutar detta åmne med följande skarpa sanning: Sakerna hafva hunnit bra långt i sin utveckling och illusionerna måste ånda till sista gnistan vara utrotade, då till och med liberale och konstitutionelt sinnade skola behöfva framhålla gamla systemets åtgårder och handlingssått som mönster för nya regimen, och då vid sammanstållningen dem emellan det år det gamla systemet, som vinner på jemförelsen. I sammanhang med projekterna till ökade anslag å första hufvudtiteln, hvilkens slutsumma (enligt konungens proposition om statsverkets behof) redan uppgår till ett belopp af 780,840 rdr bko, kommer författaren till följande reflexioner: Och om åndå råkningen med Konungahuset vore afslutad med detta, visserligen icke ringa, belopp! Men nej, civillistan har ett bihang af icke mindre ån 200,000 riksdaler banko, hvilka ej synas i riksstaten, men som årligen utgå af Riksgåldskontorets medel till chefen för den nu regerande dynastien, enligt 1815 års menlösa Stånders beslut. Som donationen år gjord personelt till Carl Johan och hans ätt, och stålld till hufvudmannens för densamma disposition, så måste meningen dermed antagas vara, att Familjens chef må kunna, i mån af behof och Sig företeende omståndigheter, efter eget ompröfvande och behag, fördela mer eller mindre af dessa 200,000 riksdaler till de medlemmar af Familjen, som icke njuta erforderligt underhåll af statsbudgeten. Når således riket drager försorg för Konungen, EnkeDrottningen och Thronföljareparet, äger Hans Maj:t i 1815 års donation medel i händerna. att åt de öfriga medlemmarne af sitt Hus anslå hvad de kunna behöfra utöfver de 20,000 riksdaler, som redan blifvit dem tilldelade på Första Hufvudtiteln. Med tillågg af 1815 års donation uppgår således råtteligen redan i nårvarande stund första hufvudtitelns slutsumma till 980,840 rdr bko och, om den af hr Råäf föreslagna förhöjningen 40,000 rdr beviljas, för sramtiden till 1,020,840 eller: Tjugu tusen åtta hundra fyratio riksdaler öfver en hel million riksdaler bankv årligen, hvilket man eljest förestållt sig vara Dynastiens financiella RubiSlutligen vilja vi fåsta läsarens uppmärksamhet på hvad författaren sagt om Sjömini